991124
o n s d a g

Lite senare... Hemma.

Svenska Sesam. Det har Fredrike och Pia nu slagit fast. Viktoria hade också rätt. Tack alla för hjälpen, jag slipper gå i terapi, slipper skaffa mig en sång att nynna på när Härenstam dyker upp och Pom-Pommar på vardagsrumsgolvet. *pustar ut*

I fjol var jag på det första julbordet i mitten på november, efter det följde ett antal även i december. I år verkar det inte som om ett endaste litet bord kommer min väg. Julfest med jobbet blir det förstås, men jag tror inte att julskinka står på menyn. Sen brukar förstås facket bjuda på ett bord, eller åtminstone klubben på jobbet. Men eftersom jag i denna stund håller på att gå ur Grafiska Fackförbundet och gå med i Svenska Journalistförbundet verkar jag stå mittemellan i juletid, och vem vill bjuda en ickeanslutenmedlem på kalvsylta? Och är det inte lite konstigt ändå, det tog en dag att gå med i facket men en månad att gå ur. Är det administrativa värre när jag är på väg bort, det är välan bara att slänga mitt namn i papperskorgen. Delete, puts, väck.

Sönerna väntar redan på tomten. När det ringer på dörren skriker de förväntansfullt: "Pomten?" Och när telefonen ringer lägger de huvudet på sne och frågar med tindrande ögon: "Ä det? Pomten?" Tid är svårt att förstå när man bara är två. I morgon kan vara om en kvart, i kväll om några dagar och om en stund är det efter en sekund. Hur ska man då förklara att Tomten kommer om en månad? Det måste ju vara en hel livstid för två förväntansfulla Nissar.
I paketet ska det vara en motosåg (sån som Anton har) eller bilar som går junt. (bilbana) Sambon har redan kollat var prylarna finns. Bilbanan är given, den har sambon velat köpa sen den dagen pojkarna föddes.

--------------------------------

Tack och lov. Det har existerat, programmet där Härenstam hade lockigt hår. Började fundera på om det är Ally McBeal som haft dålig inverkan på mig, men i stället för att se bebisar som dansar ser jag Magnus Härenstam som pillar sig i luggen.
Viktoria tror att programmet hette Sesam eller nåt liknande medan Maria gissar på Teater Scala men jag måste erkänna att inget av förslagen klingar helt rätt. Men jag kan förstås ha fel. Men melodin till tröstsången verkar många komma i håg ­ det är helt enkelt en låt som fastnar.

Köpte en ny elektrisk adventsljusstake i går, så fin att jag inte kunde låta bli, jag har redan placerat den i fönstret och stoppat i kontakten. Åh, så mysigt. Jag riktigt kände suget efter glögg och pepparkakor, lussebullar och tända ljus. Resten av ljusstakarna åker nog upp på lördagkväll tror jag. Då ska jag, J och alla våra barn baka pepparkakor i skenet av adventsljus.

991123
t i s d a g

Det finns ett TV-program som endast verkar ha sänts på vår TV hemma i Vuollerim. Alla som jag pratat med om programmet ser helt oförstående ut och skakar skeptiskt på huvudet. Vet ni vad jag menar, vad tusan hette programmet? Början av 80-talet, barnprogram med Magnus Härenstam och Lill Lindfors. Mitt minne är något svagt, tror det var en teater. Direktör Härenstam i permanentad lugg, han rufsade i håret och lät "Pom Pom". Lill Lindfors var primadonna i urtjusiga kläder, hon sjöng förstås i varje program. Någon? Har detta program alls funnits eller är det bara i min fantasi? I så fall är den livligare än jag trott... Det finns en kort sång som jag kommer i håg, Magnus Härenstam gjorde illa sig i varje program och den enda trösten var när Lindfors sjöng:

Stackars lille Tulle lille
Otur har han jämt min kille
Tulle Lille Tulle nu
skrämmer vi det onda. Bu!


Jag sjunger ofta den sången för mina söner när de råkar i trubbel. Senast för ett par timmar sen när Tobias föll från en stol, den funkar, det onda försvinner vid Bu.

991120
l ö r d a g

Först är det dött. Sen är det dött. Sen sjuder det av liv. Jag pratar förstås om min gästbok.

Känner ni Händige Harry?
Så kallar sambon alla dem som försöker sig på nåt som de egentligen inte kan. Jag antar att Händige Harry kan ställa till katastrof i sambons bransch, elbranschen. Tänk om jag skulle få för mig att koppla in ett uttag nån dag, jag menar hur svårt kan det vara? Man tar en tåt, kopplar den till en annan tåt, skruvar lite. *booom*
I dag har jag lekt Händiga Hilma. Jag har sytt lite här, klippt lite där, lirkat lite där. Och vips har jag gjort mig en ny gardinuppsättning. Jag är ganska nöjd, men jag antar att om Sara Sömmerska skulle nagelfara min produkt så skulle jag inte få jobbet som hennes assistent.

Mer el.
Det fattar väl alla, man sätter kontakten i kontakten på väggen så får man kontakt. Varför krångla till det?
Min sambo, elektrikern, blir ursinnig:
"Anna, det heter vägguttag, inte kontakt."
"Anna, det heter stickpropp, inte KONTAKT."
"ANNA, är du dum?"
"Anna. Jag ger upp... Du är ett hopplöst fall."

991119
f r e d a g

Och alla som såg TV4:s gala Barn 2000 vet vilken låt som kommer att mala på i radion i jul. Stackars Tomten. Fast den var lite kul faktiskt, ännu kuligare när det är ett gäng unga tjejer som skrivit texten.

Det är så enkelt för barn, allt faller så naturligt, antingen är det, eller så är det inte. Svart eller vitt, inget mittemellan.
Gör det ont så blåser man, då tar det onda slut. Blöder man sätter man på plåster, sen var det bra med det.Och språket, dessa härliga ord med en grammatik som är helt underbar:
Ett tåg, flera tågar. En bok, flera bokar.
Med hammaren hammar man, då låter det ham, ham. Med skruven skruvar man, då låter det skruv, skruv. Med klippen (saxen) klipper man, då låter det klipp, klipp.
Och så vidare. Inget krångel, bara en helt logiskt tvååringssvenska.

Simon som ännu inte fått vattkoppor kände sig nog lite utanför, inte en enda prick. Men se då ritade han enkelt en prick på magen med den röda tuschpennan, nu kan han också vara med i sjukdomssnacket och koppräkningen.

Nu kommer den, Robinsonkommentaren:
Som infödd Norrbottning, har bott i Lappland i mina 20 första år, så skäms jag oerhört över Gällivare-Robban. Jag måste nästan slå av TV:n när han sätter igång. Han ger inte direkt det fräschaste intrycket. På presentationen av honom visades en kort snutt från Robbans vardagsrum i Gällivare där han och flickvännen satt och åt pizza framför TV:n. Robban satt förstås på golvet och rapade ända från naveln. Sen kom en intelligent dialog:
Flickvännen: "Göö, vad äckli ru är!"
Robban: "Men va fan i helvetes djävlar, får man inte ens rapa i sitt eget hem?"
Det måste vara stimulerande att kunna föra en vettig diskussion vid matbordet. Och nej, alla killar från norr är inte som Robban.

991118
t o r s d a g

Nu har jag fixat till min sida med länkar till mina favoritdagböcker. Huvudrubriken lyder Jag läser, men sen finns där fyra underrubriker: Varje dag, Oftaofta, Ofta och Nya. Namnen kan vandra mellan dessa underrubriker lite hur som helst, det beror på hur flitig personen i fråga är på att uppdatera för stunden eller hur mycket tid jag själv kan lägga ner på läsningen. De senaste veckorna t ex har jag inte haft mycket tid över av olika anledningar och då kollar jag bara in mina verkliga favoriter, en läsning som liksom blivit lika viktig som att borsta tänderna om kvällarna. Men nu när tiden börjar tillåta mer surfning igen har jag bland annat hittat fyra nya tjejer som jag som bäst håller på att lära känna via deras dagböcker. Spännande värre.

Efter jag lagt ut dagens klotter ska jag shoppa lite på Snowdrops. I ett kreativt ögonblick (när mamman råkade blinka eller nåt) hällde sönerna nämligen ut den där 300-kronorskrämen som jag nyligen beställt. *sprutt* sa det, och innehållet rann ner i avloppet. Tänk vad lent och fint det ska vara där inne i rören efter den behandligen. Det är dyrt att hålla avloppen i trim ibland.

Blev kär i ett par Vagabond-kängor. Jag har gått och sneglat, vridit, luktat och vänt på dem. Dyra som attan, men fina. Röda och grå, nätta trots ganska grov sula. I dag bestämde jag mig, skorna skulle bli mina. Jag dundrade stolt in i lokalen, hittade min storlek och provade... Vilken besvikelse, vilka osköna skor, hårda och kantiga trots den fina färgen. Lite putt kryssade jag mig ut genom skohyllorna igen, med mina gamla dojjor på fötterna. Men när jag väl var ute kändes det som om jag tjänat en hacka på den affären.

991117
o n s d a g

Personalen på dagis ringde mig på jobbet i går:
"Pojkarna har prickar. Kom och hämta."
Ja, ack. Prickarna var förstås vattenkoppor så nu vet vi vad vi gör veckorna framöver. Det är bara Tobias som är prickig för tillfället, men jag hoppas att Simons koppor dyker upp snart så vi kan göra bort det här. Men trots prickarna är det en väldans fart på pojken som inte verkar lida ett dugg. Men snart börjar det förmodligen att klia, då blir det värre.

Runda fakta:
Skiva som går runt i cd-spelaren: Gloria
Smaskens som lägger sig runt magen: Mina nybakade mockarutor
Saker som snurrar runt i huvudet: Mest jobb och många prickar
Prylar som ligger runt golvet: Lego, duplo och små bilar
Pojkar som yr runt, runt hela tiden: Mina tvillingsöner

991114
s ö n d a g

Kl 21.24. Hemma.

Hela helgen har gått i högtidens tecken, en stor hedra-din-far-helg. Förutom att sambon bestämde helgens menyer (lördag: älgstek, pressad potatis och smarrig gräddsås, söndag: tårta, tårta och pizza) har alla måltider intagits med en stillhet som sällan existerar i vårt hem, tända ljus, efterrätt och lång och lugn samvaro vid bordet. Till och med tvååringarna har suttit stilla och tindrat snällt med ögonen. I dag var hela familjen i skogen på förmiddagen, en lång promenad över diverse rötter som verkar som berg för sönernas korta ben. (Det slutade med att föräldrarna fick bära varsin pojk över stock och sten.) I skogen skaffade vi enris som vi täckte över sambons fars grav, vi tände ett ljus och pratade tyst.

Klart att inte Simon kunde hålla sig från att skvallra för pappa, han tog fadern i handen, öppnade klädkammaren och pekade på det dåligt gömda paketet:
"Där. Present. Dina skor. Vi har köpt."
Och detta gjorde pojken redan i fredags så farsdagsöverraskningen infann sig inte helt. Men jag tror dock att kängorna i Goretex föll i smaken hos den kräsne sambon där bara det bästa i klädväg duger.

Dagisväskan är packad, golvet torkat och snart börjar Uppdrag Mord. Hur nära en fulländad söndag som helst.

991112
f r e d a g

Kl 22.19. Hemma.

Nä, asså, vadå? Ja vet att man inte ska skylla ifrån sig för att man uppdaterar sällan, men nu ba, jag ba, har varit så himla sjuk. Ja, riktigt sjuuuk, nästan som stackaren i reklamen, han med handduken över huvuvdet, men jag var sjukare ändå och var inte förkyld utan hade magsjuka. Hajja?
Det är jobbigt att vara sjuk. Det är ännu jobbigare att vara sjuk samtidigt som sambo och tvillingsönerna också är det. Nåväl, nu är det över och jag lägger med glädje några helvetiska dygn bakom mig. Puts, väck, borta. *knäpper med fingrarna*

Det är klart att jag måste uppdatera när jag fått ett pris, här ska skrytas:

Motivering:
en toppensida. layouten är snygg
och innehållet är varierande och
intressant. reload som uppdateras
ofta (sånt gillas).


Tack Maria! Och hade jag delat ut pris själv hade Maria fått ett tillbaka, hon har en ursnygg sida. Värt en titt eller tre.

Andra veckan på nya tjänsterna avverkad och fortfarande snurrar mest jobb i huvudet. Sånt ska göras, sånt som absolut inte bör göras, sånt som man önskar det fanns tid över för att göra. Det är spännande, och vi är fortfarande i startgroparna.

Japp, den här gången kom jag ihåg fars dag, iallfall för sönernas pappas del. Presenten finns i klädskrubben, ska bara få lite snyggt omslagspapper på så är det klart. Min egen pappa får dock ingen present förrän till veckan, eftersom jag måste förlita mig på och anpassa mig efter postgången krävs det lite planering, och eftersom jag är usel på planera blir hans present lite sen, en dag eller två.

991108
m å n d a g

Kl 23.55. Jobbet.

*pust* Det kräver energi. Att byta arbetsuppgifter och ändra arbetstider går inte som en dans på rosor direkt. Jobbet har gått bra men jag upptäcker att "normala" arbetstider på dagen kräver mycket mer planering än kvällsjobbet. Och rutinen smyger sig på en, samma sak varje dag. Inte arbetsuppgifterna utan det andra, packa dagisväskan, hämta på dagis, handla, laga mat, barnprogram, tandborstning på barn, tvättning av barn, saga för barn. Plocka undan, se nyheter om man orkar. Varje dag.
Därför var det skönt att inleda veckan med ett kvällspass. Mitt första pass som nattchef.

Annat som hänt sen sist jag uppdaterade är att sönerna har magsjuka. Trist.
Jag tillbringade lördagen på kort kurs. Lärorikt.
Vi tillbringade lördagkvällen med goda vänner och god mat. Trevligt.
Lyktan på sönernas farmor och farfars grav lyste upp fint. Stämningsfullt.


991103
o n s d a g

*gäsp* Det är hårt för en fd kvällsjobbare att börja jobba dagtid. Kroppen hänger inte med i svängarna alls. Jag börjar halv sjupå morgonen, väckarklockan ringer 05.40. Isch. Jag som inte använt väckarklocka på flera år sliter ont när larmsignalen ljuder, bara att få den första foten över sängkanten kräver enorm disciplin. Men när kvällen kommer har jag inte vett att vara trött och lägga mig i skaplig tid. Nä, då slår den där kreativiteten till och övertalar mig att stanna uppe, bara en timme till. Nåväl, nu är det ju bara tredje dagen på nya jobbet och Fru Kropp pallar väl inte detta länge till. Det lär jag väl märka, när det inträffar. Hoppas bara att jag inte somnar över tangentbordet på tidningen, det vore för pinsamt.

Var på prylparty i går. Nä, inga plasthinkar som krånglades ut den här gången, utan naturprodukter. Vitaminer, kosttillskott, rengöringsmedel och ansiktsvård gjort av naturligt jox och örter och sånt. Jag föll förstås för frestelsen och beställde lite dundermedel. Det kan vara svårt för en shoppingtokig brutta att värja sig ibland. Det blev vitaminer till barnen, vitaminer till sambon och tandkräm till mig.

Nu är det dags för Ally att hitta en ny fjås (pojkvän på jämtska). Glöm Greg och Billy. Jag vill se en snygging göra entré på byrån. Nu!