[20010927. torsdag.snart natti natti. hemma.]

Projekt Hall.
Jag har nu målat tre varv på dörrkarmar och lister i hallen. Vitt och snyggt. Men det roligaste blir när tapeten ska målas. Vitt ska bli grönt, och jag ser verkligen fram emot att sätta rollern i färgen och slabba på.

Min sambo förstår mig inte.
Jag, J och G ska åka till Sundsvall på lördag. Ikea förstås. Min sambo muttrar:
- Det var ju inte längesen du var där. Varför ska du dit igen.
Vad han inte fattar är att det är ett sätt för mig och mina väninnor att umgås. Först skvaller två timmar i bilen på väg dit. En god lunch är aldrig fel... Prat, prat, prat i bilen på väg hem. Att vi däremellan tittar på Ingvar Kamprads fina grejor är ju bara ytterligare ett plus på en redan trevlig dag.
Lördagen kommer dessutom att avslutas med surströmming tillsammans med goda vänner. Det kan inte bli mycket bättre.

Redo för storhelg.
Det gäller att planera i tid. Och det har vi gjort för en gångs skull. Julhelgens resa är redan bokad. Det blir tåg upp till Vuollerim. Det känns otroligt skönt att slippa åka 65 mil med bilen mitt i den smällkalla vintern. Allra helst när de sista 30 milen bara är skog, en skog som ofta är full med opålitliga renar dessutom. Nä, jag ser fram emot att möta konduktören, trängas i en trång sovkupé med griniga ungar och somna till tågets sång. Dunk-dunk. Dunk-dunk.



[20010921. fredag.kväll. hemma.]

Slut i huvudet och i magen.
Tillbaka i Östersund igen efter tre intensiva dagar i Stockholm. Var på kurs och vände ut och in på mig själv samt drack en jäkla massa kaffe. Det hela slutade med magkatarr, så jag har tagit upp kontakten med Losec igen.

Sorglig figur.
Jag såg Sverigepremiären på Michael Jacksons nya video på TV4 tidigare i kväll. På 80-talet var den killen min stora idol, och videon till Thriller gick varm på min TV. Nu suckar jag bara när jag ser eller hör honom. Han ser ju helt overklig ut, som en tecknad stel figur. Han har ingen personlighet kvar - varken i utseende eller i musiken. Det är allt lite sorgligt...


[20010916. måndag.natt. hemma.]

Rädd.
När Bush snackar om att århundradets första krig har börjat, och när talibanerna i Afganistan säger att de ska slå tillbaka med alla tillgängliga medel, blir jag rädd. Rädd för att det är ett nytt världskrig på gång. USA ser till att få med sig hela väst- och stora delar av östvärlden. Men kommer Ryssarna verkligen kunna stå på USA:s sida hela vägen och hur mycket kan man lita på Palestinas ord?
Det är klart att terrorismen måste bekämpas, men den finns ju överallt. Om kriget mot landet i öst börjar, hur lång tid tar det då innan nästa attack mot väst kommer? Mot London? Mot Stockholm?

Jag är glad att jag inte heter Bush.
Jag är glad att jag inte är en av de boende i Afganistan som bygger skyttegravar i väntan på USA:s anfall.

Jag är rädd för mina barns skull.
Hur förklarar man för två fyraåringar att tusentals människor har dött efter att terrorister kört in med passagerarplan i byggnader? Det är omöjligt att hålla barnen utanför, de ser bilderna på TV, de hör hur vi pratar. Men de vet ännu inte vad terrorister är, och jag tänker inte berätta det för dem. Inte än. För de kan inte förstå. För dem är alla goda, utom kanske bovarna som i mina barns ögon bär svarta kläder och bara finns under natten. Men vi har låst dörren, oss kan inget ont hända. Jag vill att de ska få somna med den insikten ett tag till.

Och på tisdag ska jag åka flygplan. Inrikes. Jag erkänner att jag är nervös. Jätte.



[20010911. tisdag.kväll.hemma.]

11 september 2001.


På en kort stund blev detta en dag som går till historien. Böcker kommer att skrivas, filmer kommer att göras, minnen kommer att finnas. Mitt minne kommer att bli känslan av overklighet. Flygplan med piloter som medvetet kraschar in i skyskrapor där 50 000 människor jobbar. Tusentals människor dör. Experter och politiker i TV-sofforna sitter frågande. Hur? Vem? Varför?
Jag fattar ingenting. Jag bara glor på overkliga TV-inslag och hoppas att det trots allt är en science fiction-film.


[20010911. tisdag.eftermiddag.]

Vad tycker du?
Jag äger två par. Men jag har inte bestämt mig för om jag tycker de är snygga. Jag vet säkert att de är sköna. Jag får starka minnen från min barndom. Röda, som mamma tvingade på mig. I dag har jag ett par beiga och ett par ljusblå. Det handlar alltså om byxor i manchester. För att få klarhet om vad jag egentligen bör tycka i frågan vill jag ha din hjälp. Rösta och gör mig visare!

Snyggt eller bara barnsligt?
Vad tycker du om manchestermodet?
Snyggt. Jag gillar manchester.
Snyggt. På människor under 30.
Inte så fint kanske, men det är ett skönt material.
Otroligt fult. Manchester passar bara på barn.
Usch! Sälj skiten!

Resultat
Skapa en GRATIS webb-omröstning!




[20010908. lördag.kväll. hem ljuva hem.]

Modem gör mig vansinnig.
Sitter och tankar hem mina mail, och det tar en evighet. Varför ska folk hänga på massa konstiga filer som proppar igen ledningen? *suck*

Mix-freak.
Jag gillar genvägar i köket! Min mammas goda såser gjorda med bottenredning och stor omsorg är tyvärr inget som går i arv. Jag har försökt, och misslyckats. Det är Maizenaredning som gäller när jag står vid spisen. Inte lika gott kanske, men såsen får fin konsistens. I mitt skafferi finns även mix till pizzabotten, våffelmix och en hel drös med olika såsmixer. Har ännu inte testat Shake and Bake-muffins, men det är inte långt borta. Jag är inte heller den som bakar matbrödet själv. Eller rättare sagt, jag var inte. Nu har jag nämligen hittat ett recept där man inte ens behöver ta i degen!! Det är bara att montera på degkrokarna på elvispen. Efter diverse jäsningar häller man ut degen direkt från bunken på plåten. Klappar lite fint, och in i ugnen. Ut kommer ett väldigt gott solrosbröd som hela min familj gillar. Kan det vara bättre?



[20010904. tisdag.kväller *gäsp*. på tidningen.]

Alltid Ally-tid.
Kommer ni ihåg den första omgången av Ally McBeal? Visst var serien allra bäst då? Så skruvat och så kul. Nu är Ally fortfarande skruvad, men inte alls lika kul. Men jorå. Jag ser fortfarande programmet. I skrivande stund står videon och puttrar på hemmavid.

Är jag sån?
Ringde hem till sonen nyligen och frågade vad han tyckte att vi skulle hitta på i morgon. Vi är nämligen lediga i fem dagar framöver, och då finns det tid för kuligheter. Sonen funderade ett tag, sen suckade han och sa:
- Vi måste väl städa undan bilbanan...
Jaha. Nu är jag där. Nu har jag tydligen blivit den där mamman som jag inte ville bli. Hon som tjatar om att rummen ska städas.

Inget arkiv. Än.
Passagen byter plattform. Och mina filer ser jättekonstiga ut. Därför går det inte att ladda upp filer till min arkivmapp. Därför går det inte att läsa julis och augustis klotter.

Håller flåset?
I morgon smäller det. Dags för första träningspasset efter en lat sommar. Tänk om jag inte orkar? Tänk om jag svimmar av vätskebrist? Tänk om jag har glömt hur jag hittar till träningslokalen. Tänk om jag ska stanna hemma i stället...

Helt utan karaktär.
Jag hade lovat mig själv:
Ingen spontanshopping denna månad. Du måste spara pengar, Anna.
Svängde in på Kapp-Ahl för att köpa byxor på rea till sönerna (ja, lite ekonomiskt tänk har jag iaf). Precis innan man går in på barnavdelningen hänger alla damjackor och kappor. Åh, så mycket nytt de hade! Vilken fin svart kappa jag hittade, inte alls särskilt dyr egentligen. Men alldeles för dyr för mig denna månad. Min goda karaktär hade en brottningsmatch med den dåliga en stund. Den dåliga vann, jag gick ut med en ny vinterjacka och ännu mindre pengar i plånboken. Vad ska jag göra med mig själv? Finns det någon slags behandling för spontanshoppare? Jag tror jag är illa ute, jag behöver piller!