[20010528. måndag.kväll. hemma.]

Vingligt.
Tobias har fått upp farten ordentligt på cykeln, utan stödhjul och allt. Men han är lite nervös ibland och rädd för att trilla. I dag skulle jag gå in och börja med maten medan barnen var ute och cyklade. Tobias ville helst att jag skulle vara ute, han kunde ju ramla och då ville han ha nära till en tröstande famn, antar jag. Men jag förklarade för honom att jag var tvungen att gå in. Han gick med på det, men tillade:
- Men när du hör smällen, då kommer du ut!?

Låsa in barnen?
En 7-årig flicka blev påkörd av en bil här i länet i helgen. Flickan omkom, jag ryyyser. Huga. Hur ska man kunna skydda sina barn mot alla farligheter här i världen? Kan jag låsa in dem och släppa ut dem igen när de blir myndiga? Hur skyddar jag dem mot myggbett, mot elaka barn som retas, mot solens farliga strålar, mot den hårda asfalten när cykeln vinglar till, mot dumma gubbar som har otäcka tankar, mot trafiken, mot förkylningar, mot mobbning när plugget börjar, mot övervikt och onyttigheter, mot skoskav och nageltrång? *suckar* Jag undrar var jag lagt nyckeln till barnens rum?

Dagens lista...
Om jag hade mer tid över till mig själv skulle jag:
- gå en buggkurs.
- lära mig hur alla finesser på vår systemkamera funkar och ta fina porträtt och närbilder.
- börja måla igen. Jag har inte rört vid mina penslar och mitt stativ sedan barnen kom till världen.
- göra om min hemsida.
- måla om vardagsrummet och hallen nere, samt pojkarnas lekrum uppe.
- träna mer. Framför allt cykla mer. Jag har knappt haft tid att testa min nya cykel.
- lära mig att sy. Raksöm funkar till mycket, men inte till allt.



[20010527. söndag.kväll. hemma.]

Tiden går.
Kalaset är slut och jag är 30 år och några dagar gammal. Ingen fara på taket för jag känner mig fortfarande som 18.
Barnen är annars det största beviset (för på mig syns det naturligtvis inte ett dugg) på att åren går. Nu är det slut med alla småbarns-prylar. Nyss slutade sönerna med tuttar, välling äter de inte heller längre och för några dagar sedan kunde Simon cykla utan stödhjul!! I dag var det Tobias tur att lägga undan stödhjulen för gott så vi har haft en stor dag här i dag.

Mors dag.
Frukost på sängen förstås. Och det var mina barn som kokade kaffet!? (Vi har perkulator...) Men jag blev faktiskt firad på mors dag redan i går, eftersom sambon åkt iväg på kurs i dag. Så det blev tjusig middag på flott restaurang. Jag är fortfarande mätt.

På tal om mätt.
En stor fördel med att fylla år är tårtan, maten och fikat. Men det finns mer påtagliga nackdelar med smaskigheterna också. Mina sex kilo som jag har gått ner i vikt har nog krymt till fyra efter denna helg. Och nu kommer sommaren och ledigheten med allt vad det innebär i frosserier. Jag älskar verkligen mjukglass. Och 88:an. Och alla andra glassar.

Tack.
Eftersom jag tror (räknar med) att min släkt och mina vänner läser denna sida så passar jag här på att tacka för alla fina presenter än en gång.
Cykeln är verkligen fin, även om jag inte har lärt mig hantera alla 21 växlar än. I min nya röda och svarta jacka, och min svarta Nike-kepa ser jag verkligen otroligt sportig ut när jag susar fram på hojjen. Den vackra ringen gör att mitt sportiga intryck ser något mer äkta ut och den avancerade kokboken förvandlar den sportiga tjejen till en duktig husmor på ett kick. När husmodern sedan blir en aningens trött kommer hängstolen väl till pass på altanen. De 30 röda rosorna är fortfarande vackra och mäktiga och lyser upp hela rummet. Tack.


[20010522. tisdag.kväll. hemma.]

Billigt men besvärligt.
Jag köpte lite plant i dag, extra bra toppenpris, men egentligen alldeles för tidigt för oss här i Sveriges kalla inland. Nu måste jag ju bära dessa lådor ut och in, ut och in - för det finns verkligen inga garantier på att frosten håller sig borta under nätterna. Min mammas regel säger: sätt ut planten när skolorna slutat. Nästan en hel månad kvar för mig att bära ut och in. Och, nej, jag har ju ingen plats för eländet inomhus tyvärr. Så jag bär ut och in...

Dagen D närmar sig.
Det blir middag för nära och kära. Menyn är bestämd, jag har bakat klart och fixar tårta i morgon. Sen får det vara bra med firandet. Jag tror jag sparar Den Stora Festen till min 40-årsdag i stället, då behöver jag ju inte fixa barnvakt iaf.

Stubbig konflikt.
Vi har avverkat på gården i dag. Eller rättare sagt sambon har avverkat. För många år sedan planterades en fin liten silvergran på denna tomt. Ett fint träd som skulle vara prydnad i trädgården och bära upp julgransbelysningen i december. Men det var många år sen det, och när vi sist satte upp julgransbelysningen så lyste vi upp hela grannskapet och man kunde få den uppfattningen att kommunen hade lejt just vår gran att vara kvarterets stora ljuspunkt. Alltså åkte den ner, den är helt enkelt för stor och stjäl mycket sol från vår lilla gräsmatteplätt. Eftersom rötterna är alldeles för väldiga för att ta bort så står stubben kvar. Nu ska jag och sambon försöka enas om vad vi ska ha stubben till.
- Kapa ner den ordentligt, menar jag. Ju mindre man ser av den desto bättre. Kanske kan vi ställa en blomkruka där om det blir snyggt.
- Vi kapar av den högt, tycker sambon. Han kan tänka sig att göra ett bord eller något annat praktiskt av stubben.
Eftersom det är sambon som kör motorsågen så är stubben just nu ganska hög. Men jag ska jobba på mina argument lite och ta upp ämnet igen.



[20010519. lördag.kväll. hemma.]

Sönerna borde sova.
Men hur får man egentligen in två fyraåringar som A) älskar att vara ute? B) älskar att vara ute och greja med sin far? Just nu är trion och grejar med lite snickarglädje som senare ska pryda vår bro. Jag tror att både pojkar och pappa glömmer bort tiden och här inne sitter jag och tittar på klockan. Tur att det är sovmorgon i morgon.

Lördagsnöjen.
Det har regnat hela dagen i dag, så vi åkte på brandstationen på öppet hus i stället. Tja, när man är ensam tjej i familjen har man inte mycket att säga till om ibland. Grabbarna (alla tre) fick åka i korgen på brandbilens lyftkran. Högt, högt. Jag stannade nere och ägnade mig åt kaffet i stället.
Sedan var det tänkt att vi skulle storhandla på nyöppnade lågprisbutiken Willys. Men vi blev stoppade i dörren, vi fick inte komma in pga säkerhetsrisk. Det var helt enkelt fullproppat av folk i butiken, men det gick bra att ställa sig i kön... Där går nog gränsen. Jag ställer mig inte i kö för att få gå in och handla mat, som jag senare måste stå i en ännu längre kö för att betala. Nä, vi åkte vidare till en annan lågprisbutik - där barnen fick gratis godis, och där jag handlade billig plant. Det hade de inte på Willys. Ha!

Gröna fingrar?
Det bästa med försommaren är att jag får greja med min trädgård. Det är en liten trädgård, men den är min! Jag har beskurit mina rosenbuskar, rensat rabatterna som bara består av perenner, jag har gödslat äppelträdet och gräsmattan, krattat och fyllt på jord lite här och där. Jag har egentligen inte en aning om jag gör rätt, men jag gör det iallafall. Det dumma är bara att min lust att pyssla med trädgården brukar gå över någon gång i slutet av juni när ogräset svämmar över. Nåväl, det är ju kul så länge det varar.

Nya bilder.
Måste ju bara puffa för att jag har fyllt på med fotografier under rubriken bilder här på min hemsida. Det är inte purfärska bilder (jag har ju fortfarande ingen digitalkamera) och det kanske inte är så där jätteintressant för andra än min släkt och nära vänner. Men det är dock något nytt på sidan.



[20010513. söndag.natt. jobbet.]

Livstecken.
Jag är här. Jag mår bra. Jag är bara lite trött...
Det känns inte som om jag varit hemma många minuter under helgen. Jobb fredagkväll, personalfest lördagkväll, jobb söndagkväll. Då är det ju en attans tur för mig att jag trivs så bra med jobbet som jag gör. Roliga arbetsuppgifter, mysiga lokaler och otroligt trevliga arbetskamrater. Fast jag har förstås saknat min familj... De har utfört diverse trädgårdsarbete i stugan i helgen och jag får träffa dem först i morgon igen. Tja, så är det när man är kvällsarbetare.

Missade schlagerfinalen.
Men det gör inget för jag föredrar faktiskt den svenska uttagningen, bara tio låtar att komma ihåg och tycka till om. Jag har ännu inte hört vinnarlåten, men jag tycker verkligen att Estland var värd att vinna. Tänk att de nu måste planera om hela statsbudgeten för att klara av att vara värd för nästa års final. Tur att presidenten är inblandad och kan styra upp det hela.



[20010508. tisdag.efter lunch. jobbet.]

Tuttar till rävungarna.
I går slutade mina pojkar med napp. Efter ett noggrannt övervägande kom de små överens om att rävungarna i skogen skulle få deras nappar. Allvarliga, med tuttarna i små påsar, knatade vi sedan ut i skogen och hittade en lämplig gran att lägga napparna under. Det blev en fin ceremoni när sönerna sa hejdå till de älskade tuttarna. Men glada i hågen sprang de hem igen och kvällen blev lugn trots allt. De saknade inte napparna alls...
I dag ska vi tillbaka till samma gran i skogen för att kontrollera att rävungarna har hämtat napparna. (Jag tjyvtittade redan i går kväll. Borta! Rävarna var verkligen ivriga att hämta sina nya nappar.)

Festångest.
Nu närmar sig min 30-årsdag med stora steg. Folk börjar fråga om jag ska ha fest eller hitta på något speciellt. Usch. Måste man?
1) Jag gillar inte att ordna fester (bara att delta).
2) Jag gillar inte att bli äldre.
3) Jag gillar verkligen inte att bli äldre.
4) Jag gillar absolut inte att bli äldre.
Så varför måste det firas med dunder och brak? Jag funderar på en enkel tårta till ev. gäster. Ett glas saft till det, eller kaffe för den som tål. Och måste det nu vara fest ska jag se till att jag har konjak till kaffet hemma också. Kanske.


[20010504. fredag.förmiddag. jobbet.]

Fredagar.
Det kan vara kämpigt att gå upp på morgonen men ju längre dagen lider desto bättre känns det i hela kroppen. Nu är det fem timmar kvar till helg.

Mer energi.
Jag har varit på energimassage i dag. En halvtimmes knådning och massering samt lite tryckning på punkter här och där. Det var så underbart skönt så jag kommer nog att bli stamkund. Men det känns inte som om jag har fått mer energi. Tvärtom. Ett underligt lugn har lagt sig över mig och helst av allt skulle jag vilja lägga mig ner och titta i taket.

Jag saknar...
- Lovisas reflektioner. (så bra och så underfundiga)
- Mammas palt. (så goda så)
- Vuollerim ibland. (så kul det var)
- En ny cykel. (så skruttig som min är...)
- Min brorson. (så långt bort)
- Värmen. (så länge sen)
- Jessicas sällskap på jobbet. (så sant, så sant)
- En bok att läsa. (så underligt att mitt bokpaket inte trillat ner i brevlådan än)



[20010502. onsdag.förmiddag. jobbet.

Sköna maj välkommen.
Så har man firat in våren då med eld och fyrverkeri och allt. Under hela 1:a maj regnade det i Östersund, hoppas verkligen att det inte var en försmak av vad sommaren har att erbjuda.Jag har inte demonstrerat! Jag har däremot putsat alla fönstren, både in- utvändigt och mittemellan. Upp till kamp mot skiten! Ropen skalla, ajax åt alla!

Nostalgi.
Kunde inte sova i går kväll. Eftersom jag inte har någon bok att läsa för tillfället (skandal, jag vet) plockade jag fram en gammal dagbok från 1987. Jag var 16 år, började gymnasiet 26 mil hemifrån och livet var så otroligt spännande. Inte en enda dag under året hade jag missat att skriva om, även om anteckningarna inte alltid var så detaljerade. Typ: "Hem till Cam efter skolan, pluggade kemi inför provet. Till slalombacken, 0 grader, superduperföre. Sov hos Cam. Läste ut Tracys hämnd." Vissa dagar var däremot mer värda att skriva om, oftast hamnade det om killar, krossade hjärtan, dumma polare och föräldrar som fattar noll. Rätt kul läsning faktiskt. När jag hade läst igenom dagboken från januari till december, om alla böcker jag läste under året, vilka biofilmer jag sett och vilka killar jag varit kär i så la jag mig ner bredvid sonen. Kunde bara konstatera att livet har förändrats men inte försämrats.

Är det 30-årskrisen som är på gång. Är det månne därför jag söker mig till gamla dagböcker? Är det så, så vill jag inte veta.

Packad och glad.
I helgen var det stor uppståndelse i vårt annars väldigt lugna bostadsområde. En fullgubbe dök upp. En överförfriskad yngling som festat runt någonstans i närheten gick vilse och hamnade hemma hos oss. Eftersom barnen i grannskapet är morgonpigga så var hela skocken ute och cyklade när den unge mannen vinglade in vid våra hus. Först genom den lilla skogsdungen, sen på vägen framför våra hus. Till slut bestämde han sig för att sova en stund och hittade en skön säng i sandlådan. Nej, inte den sandlådan där barnen leker, utan i sandlådan där man hämtar grus när halkan slår till. Killen öppnade locket till lådan på ca 1x1,5 meter, klev ner så gott det gick, och la igen locket över sig. Nåja, inte helt. Armar och ben stack ut. Gissa om barnen hade något att förundras över, viskas om och peka på. "En fullgubbe i lådan." Till slut kom polisen och hämtade den ganska harmlösa killen som bara var trött. En polisbil på vår gård!! En stor avslutning på detta tillfälliga besök av "verkligheten" på vår annars så lugna gata.