T I S D A G 24/06/2003

FYRA
TRE
TVÅ
ETT

Nedräkningen har börjat. Semestern närmar sig. SÅ skönt.

I går käkade jag och J lunch på en uteservering här i stan. Tror det var då jag fattade att det faktiskt var sommar. Våren har gått mig förbi, så det känns skönt att jag iaf får vara med om sommaren. Både mentalt och fysiskt.

Projekt ny bil.
Det var längesen jag skrev om det. Beror det på att vi äntligen har köpt en bil? Nähädå. Det beror på att vi inte hittat rätt än. Vi vet inte vad vi vill ha, och det rör till det hela en aning.
En annan sak som rör till bilprojektet är att vår nuvarande bil går kasst. Kaputt.
När vi i söndags skulle åka den 13 mil långa vägen hem från min far så stannade eländet fem gånger. Nåt med bränslepumpen... Skitpump.
Vi vill alltså bli av med den gamla bilen mer än någonsin, men den går ju inte att sälja för att nåt fel är trasigt. Så nu ska den lagas innan en ny bil står på vår gård. Suck.

För barnen gäller just nu:
- fotbollsskola (varje dag)
- krig med vattengevären (det blir väldigt blött)
- glass i stora lass (hur mycket som helst)
- shorts och sandaler (och såriga knän)
- spring i vattenspridaren (det blir väldigt blött)
- glass i stora lass (hur mycket som helst)
- kubbspel och brännboll (mamman hakar på)
- glass i stora lass (hur mycket som helst)

För mig gäller just nu:
- bokläsning (jag har kommit igång igen)
- rensning i rabatterna (som ogräset växer)
- slutspurt på jobbet (mycket som ska avslutas)
- glass i stora lass (mer än jag behöver)

Iakttagelse
Ja, visst är det så att kläderna luktar underbart skönt när de får torka utomhus. Men då måste man ju stryka rubbet! Jag gillar torktumlaren bättre. Tar man ut kläderna direkt efter att tumlaren gått klart så behöver man bara stryka på dem lite lätt med handen, vika dem och lägga in dem i skåpet. Tadah.

T O R S D A G 19/06/2003

Denna vecka, och nästa, är jag med om något jag inte har varit sedan mina barn föddes.
Jag kan jobba över.
Jag kan gå på stan efter jobbet.
Wow, liksom.
I normala fall så hämtar jag alltid barnen på dagis direkt efter jobbet. (Sambon lämnar förstås – i jämställdhetens namn). Och direkt efter jobbet är verkligen direkt. Järnet. När klockan blir 15 får inget eller ingen stå i vägen, för då susar jag iväg för att hämta mina troll. Man vill ju inte riskera att bli sen, dagisfröknarna är inte direkt toleranta mot sena mammor. Eller iaf mot en sen mamma Anna.
Men nu är det annorlunda. Barnen går på fotbollsskola och sambon är föräldaledig för att vara med dem under denna Stora Händelse. Kul för dem.
Jättekul för mig.
Jag slappar en stund efter jobbet innan jag går till bussen. Jag jobbar till och med över ibland. Jag går på stan. (Inköpet av Eccoskorna och handväskan jag gjorde i går hade jag aldrig hunnit med i normala fall. Bra eller dåligt? Hmm.)
Jag strosar helt enkelt. Jag gillar att strosa.

Midsommarvädret är här!
Regn och rusk.
Det blir inte kul att dansa runt midsommarstången om detta fortsätter.

O N S D A G 18/06/2003


Det gick bra, precis som sönerna sa att det skulle göra.
Begravningen, alltså.
Visst var pojkarna fundersamma över att så många vuxna var så ledsna. Visst var det konstigt att det faktiskt var mormor som låg i den där fina vita kistan. Men de klarade allt galant och jag var så stolta över dem. De tog min hand när jag var ledsen. De gav oss alla näsdukar när vi behövde dem som mest. De var ett stort stöd för mig när det var som jobbigast, så jag är glad att de var med.

En och en halv vecka kvar till semester.
Det enda vi har planerat in är en resa till Stockholm. Annars kommer vi vara hemma och pyssla om vårt hus och vår sommarstuga. Och vi kommer vara en del med pappa, förstås.
Redan i morgon åker vi upp till honom igen för att fira midsommar.
Den första stora helgen utan mamma. Uff. Vill inte. Men jag måste.

 

T O R S D A G 12/06/2003

Upp å ner. Så är mitt humör nu för tiden.
Både sambo och barn verkar vara lite trött på mig och mina utbrott. Jag förstår dem.

Vi åker till pappa i morgon. Det är begravning på lördag. Äntligen. Det har dragit ut så väldigt på tiden, och det har varit lite jobbigt. Men nu får vi äntligen säga hejdå till mamma en sista gång. Sen börjar vardagen på riktigt liksom. Hur nu det ska gå...

Sönerna ska förstås med på begravningen. De vill verkligen det, men de förstår inte riktigt vad det innebär, måste jag erkänna. De förstår inte att det är något ganska stort och tungt. Ett sista farväl till någon man älskar...
Mina barn ser bara det roliga i detta evenemang:
* Vilket party när man får ha på sig nya fina kläder.
* Få sitta längst fram i kyrkan. Det är värsta coola grejen.
* Toppen med fika efteråt. Fika är ju alltid fest.
* Få träffa kusiner och släktingar som man inte träffat på länge. Det är ju superskoj.

Jag har försökt göra dem beredda på att många kommer att vara ledsna. Sådana som de tidigare hittat stöd och trygghet i kanske inte kan ge dem det denna dag, de har nog med sitt eget.
- Det går bra mamma, säger barnen i kör, när jag försöker förklara.
Och det gör det förmodligen.

T I S D A G 03/06/2003

Nu börjar vi få ordning på sommarfixet.
Jag har sått sallad, morötter, gräslök och ringblommor i trädgårdslandet.
(Struntar i rädisorna i år. Blev helt enkelt för mycket i fjol. Vad ska man med hundra kilo, typ, rädisor till? Jag hoppas mest på ringblommorna. Så fina att sätta i vas tillsammans med andra sommarblomster.)

Jag har satt ut sommarblommor i amplar på bron och på altanen. (De ser redan hängiga ut. Tror inte att alla klarar sig juni månad ut. Inte helt ovanligt hemma hos mig...)

Vi har påbörjat vårt arbete med att flytta perenner från en rabatt till en annan i stugan.
(I samband med detta hämtade vi matjord plus kobajs från en kohage i närheten. Det var vid detta tillfälle jag kom på att jag är smårädd för kossor. De är väldigt stora när de kommer nära. Och när 15 stycken samtidigt inringar bilen där jag sitter, uppflugen i det öppna bagaget, så är de verkligen gigantiska...)


I morgon åker jag till pappa. Jag ska vara med honom när prästen kommer på besök. Det är dags att planera begravningen, den har vi nästa helg. Det känns småjobbigt att åka till mammas och pappas hus. Jag har inte varit där sedan mamma dog och jag gissar att det blir rätt tungt. Ingen mamma som kramar en när man kommer in – bara hennes prylar som ännu inte är undanstoppade.

Jag saknar mamma jättemycket, men det känns lite lättare nu faktiskt. Ibland får jag dåligt samvete för att mitt liv flyter på så bra som det gör, trots att hon är borta. Allt borde liksom stanna, men hur skulle det se ut? Jag har ju fler att tänka på.
Jag har ett kort på mamma vid min säng. Jag har hennes tröja i min säng. Innan jag somnar ser jag henne och jag känner hennes doft. Låter väl knasigt, men det gör det lite lättare att sova faktiskt.














Nedstat Basic - Free web site statistics